1 och 2 kronor med myntmästarmärke G på W

1927 avträdde Karl-August Wallroth posten som myntmästare vid myntverket i Stockholm och ersattes av Alf Grabe. Följaktligen ändrades också myntmästarmärket på mynten från W till G. Men har ni någonsin studerat myntmästarmärket G närmare? Det är det nog inte så många som har, inte jag i alla fall.

En som gjort det var däremot Harry Eriksson. Han kom då fram till att myntmästarmärket G nästan alltid är inpunsat ovanpå ett W. På 2-kronorna 1928-1940 syns denna överpunsning alltid i någon form, i alla fall på det statistiska underlag som Eriksson hade tillgång till – omkring 300 2-kronor. På 1-kronorna syns det inte alltid och då mindre tydligt. Om detta skrev Eriksson en artikel i tidskriften Skandinaviska Myntmagasinet nr 6 år 1987.

Resterna av W – om det nu verkligen är ett W som man ser rester av – syns på 2-kronorna dels som en utbuktning upptill till vänster på G:ets böj och dels som ett streck i bokstavens öppning. Det vanligaste är att båda syns men tydligheten kan variera en hel del. På en del syns bara utbuktningen men inte strecket i öppningen. Och på 1935 och 1936 förekommer ett lite fylligare streck i öppningen som är avdelat av ett kort vågrätt streck. Det syns ofta otydligt och bara i stark förstoring på 1935 men tydligare 1936.

På 1-kronorna är överpunsningen inte lika tydlig. Det är bara det sneda strecket G:s öppning som man ibland kan se och då inte så tydligt som på 2-kronorna. Hur det ser ut på mynt av lägre valörer var Eriksson mer osäker på, så det får vara osagt.

När jag själv tittade på mina mynt så kunde i princip Erikssons iakttagelser vad gäller 2-kronorna verifieras medan det var svårare att se på 1-kronorna. Men då skriver Eriksson också att han studerat mynten i mikroskop medan jag bara studerat dem med lupp.

Sedan Erikssons artikel verkar denna företeelse helt ha glömts bort. Jag hade aldrig hört talas om den innan jag råkade bläddra i sagda tidning och då har jag ändå samlat mynt i över 30 år. Inte heller finns det omnämnt i någon litteratur som jag kunnat finna. Så kanske det är på tiden att åter kasta lite ljus över dessa överpunsade G. Även om det måhända inte kan betraktas som mer än en numismatisk kuriositet så är det ändå en lite rolig sådan!

Något om Gustav IV Adolfs halvskillingar 1809

Det har varit många inlägg om kopparmynt och varianter av dessa i vår blogg. Det finns flera anledningar till detta. Kopparmynt är ofta relativt billiga i inköp och det är därför inte så betungande att skapa ett tillräckligt stort referensmaterial för att kunna utföra en någorlunda hållbar studie. En annan anledning är att det ofta är svårt att hitta mer ingående information om de mer förbisedda lägre valörerna av kopparmynt. Att skriva om dem fyller således förhoppningsvis lite av ett kunskapsmässigt tomrum. Även detta inlägg kommer att handla om kopparmynt.

Gustav IV Adolfs kopparmynt finns numera utförligt beskrivna av Lennart Castenhag på hemsidan sonesgarden.se. Det finns därför ingen anledning att här upprepa detta arbete. Däremot ska vi kika lite närmare på en mycket avgränsad del av detta ämne, nämligen Gustav IV Adolfs halvskillingar av koppar med årtalet 1809. Anledningen till detta är att det verkar råda viss förvirring kring de olika varianterna från detta år. Något som bland annat kunnat iakttagas på auktionssajter där 1809:or av vanliga varianter gått för orimligt höga priser just för att man inte förstått hur dessa varianter ska skiljas åt. Detta är till stor del Tonkins ”fel”, då beskrivningen i standardkatalogen Myntboken är minst sagt rörig.

Halvskillingar präglades under Gustav IV Adolfs regering i både Stockholm och Avesta. 1809 präglades kopparmynt dock enbart i Avesta och det är således Avesta-präglingarna det handlar om här. I Myntboken (jag använder här senaste upplagan, 2020) delas halvskillingarna från Avesta upp i tre varianter baserat på åtsidornas utseende. Dessa kallas åtsida A, B och C. A-åtsidan kännetecknas av ett litet IV i monogrammet och förekommer endast 1802 och 1803. På A-åtsidan finner vi enligt Tonkin även en ”hög krona”. B-åtsidan kännetecknas av ett stort IV i monogrammet, enligt Tonkin. Detta förekommer 1803-1809 (1803 finns alltså både stort och litet IV). C-åtsidan slutligen, kännetecknas av en ”låg krona”. 1809 förekommer dessutom variationen med rakt eller snett ställd 9 i årtalet, men detta har ingen påverkan på värdet, dvs de är lika vanligt med rak som sned 9.

Beskrivningen enligt Tonkin är inte felaktig men den är lätt att missförstå. 1809 finns således två huvudvarianter, åtsidorna B och C, där B är ovanlig och C är vanlig. Försöker vi läsa Tonkins beskrivning så har åtsida B ett stort IV och åtsida C en låg krona. Hög krona däremot verkar bara finnas 1802 och 1803, dvs på A-åtsidan. Det är här det blir fel. Följande är det som gäller:

– Stort IV introduceras 1803 och det är sedan allenarådande. Det hjälper oss således inte att skilja på varinaterna 1809. Både B-åtsidan och C-åtsidan har stort IV.

– Hög krona förekommer under alla år, 1802-1809. Det är dessutom samma krona som finns på minnesmyntet i koppar som präglades till minne av kungens besök i Avesta den 9 juli 1794. Castenhag kallar därför denna krona för ”1794 års krona”. Denna i sin tur skapades med samma punsar som använts på Gustav III 1 öre SM 1778. Hög krona eller 1794 års krona användes alla år från 1802 och en bit in på året 1809. Sedan introducerades en ny krona, med Castenhags terminologi ”1809 års krona” som således motsvarar Tonkins C-åtsida med låg krona. Skillnaden mellan B-åtsidan och C-åtsidan är med andra ord åtsidans kronor och ingenting annat! B-åtsidan 1809 är sällsynt. C-åtsidan som bara finns 1809 är vanlig.

Hur skiljer man då dessa kronor åt? De pyttesmå suddiga bilderna i Tonkin är inte till mycket hjälp. Att försöka se om kronan är ”hög” eller ”låg” är mer eller mindre omöjligt. Enklast är i stället att titta på kronbågen i mitten av kronan. Bladornamentet eller blomman i mitten på den höga kronan (eller 1794 års krona) är större och flikigare. Samma blomma på den låga kronan (1809 års krona) är mindre och påtagligt enklare i utförandet. Se bilder!

Till vänster hög krona / 1794 års krona och till höger låg krona / 1809 års krona. Notera skillnaden på blomman i mitten.

– 1809 års halvskilling med rak eller sned 9 är lika vanliga. Denna variation finns på såväl de med B-åtsida som de med C-åtsida.

En ytterligare variation 1809 är att den mittersta stenen i kronringen kan vara antingen rombisk eller rund. Den runda är ovanligare men hur ovanlig är inte känt.

1809 års krona med rund mittsten i kronringen

Det kan också noteras att monogrammets G finns med och utan ”hake”. Detta nämns också av Tonkin. I princip alla år finns båda varianterna. När det gäller just 1809 så har de med 1794 års krona enligt Castenhag alltid G utan hake och de med 1809 års krona alltid G med hake.

För övrig information om Gustav IV Adolfs kopparmynt rekommenderar vi varmt att man besöker Castenhags hemsida: https://sonesgarden.se/GIVA-sidan.html

Enkla och dubbla slantar

Om du någon gång kommit i kontakt med ett äldre svenskt kopparmynt är sannolikheten stor att detta på ena sidan har två korslagda pilar. Det är Dalarnas vapen och en symbol för att kopparen var hämtad från Falu koppargruva – ”Sveriges skattkista”.

Myntet du håller i din hand kan är då troligen antingen ett skilling-mynt från 1800-talet eller en 1- eller 2-öring från 1700-talet. Här ska vi ägna några korta rader åt de senare. Mynt från 1700-talet, hisnande gamla för den som inte är van vid gamla mynt. I själva verket är de mycket vanliga och utgör vardagsmat för myntsamlaren. Det kan också vara på sin plats att genast klargöra att dessa mynt i normalfallet inte är speciellt värdefulla. Man kan köpa sådana mynt i normalskick för några tior. Är de mycket välbevarade eller utgör någon speciell och eftersökt variant är prisbilden dock en helt annan.

1 och 2 öre SM (SM = SilverMynt, markerar att man räknade i silvermynträkning) är alltså 1700-talets vanligaste svenska mynt. Ettöringarna kallades av sin samtid i vardagligt tal för slantar eller enkla slantar. Tvåöringen blev följaktligen en dubbel slant. De präglades vid myntverket i Avesta, med ett undantag för år 1737 då det även präglades en mindre upplaga 1 öre SM i Stockholm. Mynten präglades i ett så kallat släggverk, en för sin tid effektiv anordning. En nackdel var dock att det var lätt hänt att stamparna studsade, vilket resulterade i dubbelpräglingar. En annan nackdel var att stamparna ganska snabbt blev slitna eller att slaget träffade lite ojämnt så att mynten blev mer eller mindre svagpräglade (dvs en större eller mindre del av myntets prägling blev otydlig).

Slantar och dubbla slantar präglades mellan åren 1730-1778, eller under Fredrik I, Adolf Fredriks och Gustav III regeringsperioder. Under Gustav III tid präglades emellertid 1-ringarna bara 1778 och 2-öringarna 1777. Så led det sena 1700-talet också av en markant brist på skiljemynt.

Slantar (1 öre SM) började präglas 1730 medan präglingen av dubbla slantar (2 öre SM) kom igång först 1743. Slantarna visar på åtsidan (myntets framsida) respektive kungs krönta monogram, omgivet av tre kronor. På frånsidan (baksidan) finns som nämnts de korslagda pilarna. I övre pilvinkeln finns en krona, i vänster och höger pilvinkel valören I. ÖR. S. M. och i nedre pilvinkeln årtalet (se bilden som inleder inlägget och som visar ett exemplar från Fredrik I tid, med årtalet 1741).

2 öre SM har på åtsidan ett krönt riksvapen med ett stående lejon och tre snedställda linjer (strömmar på myntspråk) bakom, omgivet av tre kronor. En inskription omger motivet. Den består av ordens begynnelsebokstäver och inleds med respektive regents namn, därefter ser den alltid lika dan ut som på exemplet ovan – en dubbel slant från Adolf Fredriks tid, år 1759. A. F. S. G. V. R utläses Adophus Fridericus Svecorum Gothorum Vandalorumque Rex och betyder i översättning Adolf Fredrik Sveriges, Götars och Venders konung. Frånsidan ser i princip lika dan ut som på 1 öre SM, naturligtvis med undantag av att valören.

Förutom dessa generella drag finns ett antal varianter av olika slag, dels beroende på att man ändrat myntens design då och då, dels på grund av misstag som gjorts i samband med graveringen av stamparna. Men det är en annan historia som får anstå till en annan gång.

Foikets käriek min beiöning – om underligheter på 1/6 skilling 1830

I tidigare inlägg skrev vi om Christopher Normans klumpigt graverade skilling-mynt från Karl XIV Johans tid. Men underligheterna på mynten i skilling-serierna upphörde inte bara för att Norman-släkten lämnade gravörsyrket bakom sig.

Mynt med valören 1/6 skilling präglades i Avesta åren 1830 och 1831 (sedan introducerades mynt med ett helt nytt utseende). Studerar man dessa småmynt lite närmare så kan man hitta flera varianter. Vid något tillfälle verkar gravören ha slarvat bort sin L-puns. Han löste detta genom att ta en I-puns och sedan handgravera det horisontella strecket på L:en. Men på en stamp glömde han bort detta extra moment. Resultatet blev att på vissa mynt lyder kungens valspråk FOIKETS KÄRIEK MIN BEIÖNING i stället för FOLKETS KÄRLEK MIN BELÖNING som det skulle vara. Ja så kan det gå…

En annan skillnad mellan mynten är att de har olika kronor över monogrammet. De med riktiga L har en krona som i kronringen har fem rombiska och fyra runda stenar (eller rutor och punkter om man så vill). Mynten där L är I eller påbyggt I har en krona med bara de fem rombiska stenarna (rutorna). De senare har dessutom ett trubbigt V i monogrammets XIV medan de förra har ett spetsigt dito.

Iakttagelserna så här långt kan sammanfattas enligt följande tabell:

År	Krontyp	Monogram	Övrigt
1830	5 rutor 4 punkter	V med spetsig bas
1830	5 rutor	V med bred bas	Åts L är I
1830	5 rutor	V med bred bas	Åts L är påbyggda I
1831	5 rutor	V med bred bas	Åts L är påbyggda I

Tittar man i standardkatalogen över svenska mynt, Tonkins ”Myntboken”, så listas inte ovanstående varianter där. Men däremot en variant där ordet SKILLING har blivit SKIIING. Åter igen verkar gravören haft problem med L och I-punsarna, men det är inte samma punsar som på åtsidan då bokstäverna i SKILLING är större. Tyvärr har jag aldrig sett denna variant i verkligheten. I det mer avancerade verket Svensk Myntförteckning av Hamrin & Hyllengren tas varianten inte upp, vilket kan tyda på att det inte rör sig om en riktig variant utan t ex en svagprägling.

Kanske ett par ord slutligen behöver förtydligas:

Puns = en ”stämpel” med detaljer så som bokstäver, siffror, bilder eller delar av bilder med vilka motivet på stampen byggdes upp i negativ (i stället för att gravera allt för hand).

Stamp = ”stämpelarna” med vilka myntet präglades.

Åtsida och frånsida = fram- och baksida. Åtsida är den sida på myntet där man finner uppgifter om myntherren, normalt regentens namn eller symbol.

Den skröplige myntgravören

Allt sedan 1600-talet och fram till nedläggningen 1832 präglades merparten av de svenska kopparmynten vid myntverket i Avesta. Vid detta myntverk var under nästan ett halvt sekel tre generationer av en släkt Norman verksamma som myntgravörer. Det började med kronogjutaren Carl Norman (1729-1798), som 1777 tillträdde tjänsten som gravör. Året därpå fick han sonen Carl Erik Norman som medhjälpare. 1790 avgick Carl på grund av ålderdom och sonen efterträdde honom då som chefsgravör. Dessvärre gick Carl Erik och drunknade i Dalälven en aprildag år 1808 och hans bror Christopher Norman (1753-1827) fick hoppa in med hjälp av sin son Carl Gustaf Norman.

Carl Gustaf Norman föddes i Avesta 7 augusti 1783. 1809 gifte han sig med Anna Liljeblad och de fick fyra barn, varav tre överlevde fadern. Någon gång under år 1822 insjuknade Carl Gustaf emellertid i lungsot (tuberkulos) och dog den 9 juni 1823, ännu ej 40 år fyllda. Den nu 70-årige fadern Christopher Norman fick hastigt och lustigt rycka in som vikarierande myntgravör. Besvärad av dålig syn och ostadig hand som han var blev hans alster därefter. Säkert var det inte så lustigt på den tiden då det begav sig. Men för en sentida myntsamlare erbjuder Christopher Normans sneda och vinda stampar en uppsättning intressanta mynt att studera.

Christopher Norman hann med att gravera flera stampar till 1/2 skillingar 1822 och 1824 samt 1/4-skillingar 1824 innan man efter hård kritik av de usla mynten från och med slutet av 1824 började beställa nya stampar från Stockholm, graverade av Mauritz Frumerie.

Carl Gustaf Norman han med att tillverka minst en uppsättning stampar till 1/2-skillingarna 1822. Sedan tog fadern över men tillverkade detta år troloigen bara stampar till åtsidan, vilka kombinerades med Carl Gustafs frånsidesstampar. På Christopher Normans åtsidesstampar finns flera egenheter: på vissa stampar användes en gammal puns från tillverkningen av Karl XIII:s halvskillingar för att slå in kronan över monogrammet. Det resulterade i en större krona än normalt (se övre bilden). På en annan stamp råkade alla L och S bli bakvända och på ytterligare en glömde man sätta prickar över Ä och Ö. Till 1824 års 1/2 och 1/4-skillingar färdigställde Christopher Norman stampar till både åtsidor och frånsidor. Dessa kännetecknas av mycket ojämnt och klumpigt inpunsade bokstäver, siffror och andra detaljer. 1824 finns även 1/4-skillingar med Mauritz Frumeries stil, vilka alltså kommer från de första stamparna som beställdes från Stockholm. Det existerar även en ”hybridvariant” där man har använt Frumeries åtsida i kombination med Normans frånsida.

Inlägget gör inga anspråk på fullständighet. Och det finns säkert mer att upptäcka för den som känner sig hugad att närstudera periodens kopparmynt. Rent allmänt är skillingmynten ofta ganska underskattade men å andra sidan därmed inte så kostsamma i inköp – om man inte måste ha toppkvalitet förstås. God jaktlycka!

Källor:

Svensk Myntförteckning, del 1 (1988) av C. Hamrin & L. Hyllengren

Avesta kyrkoarkiv

Myntbloggen.se inläg 201712-20

Hög och låg krona på Adolf Fredriks slantar (1 öre S M)

Alla som tittat i en vanlig värderingskatalog över svenska mynt, med all sannolikhet Tonkins ”Myntboken” som utkommer varje år, har säkert noterat den uppsjö av mer eller mindre begripliga varianter av samma mynttyp som där förekommer. Det är något som ibland sätter myror i huvudet även på erfarna samlare. Svårbegripliga mycket korta beskrivningar och otydliga eller obefintliga illustrationer gör inte saken bättre.

En sådan variant som jag själv länge grubblade över är ”hög” respektive ”låg” krona på Adolf Fredriks slantar – dvs 1 öre S M (silvermynt) i koppar. Dessa präglades i Avesta mellan åren 1751-1768, dock inte alla år. I sin samtid gick de under benämningen slant (2 öre S M kallades dubbel slant). Försöker man titta i litteraturen eller googla sig fram till skillnaden på ”hög” och ”låg” krona så inser man snart att det är nästan omöjligt att hitta någon tydlig förklaring. Här ska nu förhoppningsvis någon bot rådas på detta missförhållande.

Kronan det handlar om är kungakrona över Adolf Fredriks monogram (Ett sammansatt AF). Bilderna visar den höga kronan till vänster och den låga till höger. Skillnaden är att den höga krona (som är just lite högre) känns lättast igen på den lite ”bulligare” formen. Den låga kronan är något ”plattare” eller mer utdragen. (Det finns även andra skillnader på just de här avbildade kronorna, t ex olika form på stenarna i kronringen. Men det är ingen generell skillnad mellan hög och låg krona och ska i sammanhanget bortses ifrån). Båda de här avbildade mynten är för övrigt från år 1759.

Klart som korvspad?

Något om Riksgäldskontorets polletter

Några av de vanligaste lite äldre svenska mynt man kan stöta på är de myntpolletter som gavs ut av Riksgäldskontoret mellan åren 1799-1802, vanligen kallade Riksgäldspolletter. Som namnet antyder är det inte fråga om ett regelrätt mynt. Polletter kan enkelt beskrivas som ett ”myntsubstitut”. De kunde fungera som betalning för en vara eller tjänst, eller som ett kvitto på erlagd betalning eller leverans. Riksgäldspolletterna intar här en mellanställning. De fungerade i allt väsentligt som vanliga mynt, men var inte utgivna av den normala myntherren, dvs kungen / staten.

Under stora delar av 1700-talet rådde det brist på skiljemynt i Sverige, men aldrig så påtagligt som i slutet av sagda sekel. Under Gustav III och början av Gustav IV Adolfs regeringar präglades sparsamt med mynt i småvalörer, och mellan 1779-1799 präglades inga skiljemynt i koppar över huvud taget. 20 år av eftersatt myntprägling skapade naturligtvis problem.

För att råda bot på skiljemyntbristen började Riksgäldsfullmäktige 1798 att diskutera utgivandet av polletter. Efter att diskussionerna gått fram och tillbaka lämnade man slutligen på hösten 1798 ett förslag till kungen om att Riksgäldskontoret skulle åta sig utgivandet av myntpolletter enligt det utseende de sedermera skulle få. I övrigt var de polletter som under 1700-talet utgivits av Kopparbergs bergslag förebild. Polletter skulle ges ut i valörerna 1/2 och 1/4 skilling. De skulle tas emot såväl i kronans uppbörd som enskilt. Men ingen skulle vara tvungen att ta emot mer än 11 skilling 9 rundstycken åt gången i form av Riksgäldspolletter.

Kungl majt. beviljade nådigt förslaget och gav tillstånd för prägling vid myntverket i Avesta, till dess staten själva kunde ge ut reguljära skiljemynt. Det skulle präglas polletter till ett värde av 50 000 riksdaler. Denna nya ordning kungjordes offentligt under september-oktober 1799. Polletterna präglades fram till 1802 då reguljära skilling-mynt började ges ut.

Stampar till polletterna tillverkades av flera gravörer. ”Medalilleuren Wikman”, inkom i december 1799 med räkning för fem par stampar (”koppar pollett stantzar”) samt ny gravyr ”å ett par söndriga”. I samma månad begärde gravören Norman att få tillverka stampar till priset av 12 riksdaler paret. Detta befanns vara ett lindrigare pris än Wikmans varför Normans begäran beviljades. I augusti – december 1801 fick Carl Erik Norman betalt för av honom inlevererade stampar.

Finns det då något av intresse att notera vid en närmare studier av Riksgäldspolletterna? Vid första påseendet förefaller de vara identiska. Några egentliga varianter verkar det heller inte finnas, om man med variant avser en medveten ändring av designen. Däremot finns en uppsjö av mer eller mindre tydliga variationer. Och det kan ha sitt intresse, i vart fall för mer ”knappologiskt” lagda personer. Något av tillverkningsprocessen torde avspegla sig i dessa variationer. Naturligtvis så till vida att de representerar olika uppsättningar av stampar. Dessa uppträder ibland i olika kombinationer, t ex samma åtsidesstamp men olika frånsidesstampar. Kanske kan även närvaron av olika gravörer avläsas, t ex i form av olika typsnitt på bokstäverna (tjockare och rakare bokstäver eller tunnare och aningen kurvigare bokstäver kan ibland iakttas).

Där till kommer misstag eller ändringar och lagningar av stamparna. Här kan nämnas ompunsningar eller felställda bokstäver / siffror (t ex har jag sett ett exemplar av 1/2-skillingen 1801 med sista årtalssiffran betydligt lägre placerad än övriga siffror).

Jag har studerat ca 40 polletter totalt. Utifrån det går det inte att dra några entydiga slutsatser. En mer fördjupad studie av ett större antal skulle kanske kunna bidra med verklig kunskap. Nedan några bildexempel. Det finns många fler.

Källor:

Den svenska mynthistorien. Frihetstiden och den Gustavianska perioden 1719-1818 (2007).

SNT – Svensk Numismatisk Tidskrift 1997:3. Riksgäldskontorets polletter – diskussioner och beslut 1798-1799. Av Ian Wiséhn.

Olika typsnitt på siffror och bokstäver på 1/2 skilling riksgälds 1799

1/4 skilling riksgälds 1799. Notera de kortare respektive längre 9:orna. Tjockare och tunnare bokstäver och valörsiffror.

1/4 skilling riksgäldspollett 1800, med ompunsat O i CONTORS.

1/2 skilling 1801. Ojämnt ställda bokstäver i SKILLING.

2 öre 1964 med ”Ö” i kronfodret – en nyupptäckt variant

 

I senaste inlägget skrev jag lite om den klassiska varianten 5 öre 1964 med ”5 Ö i kronan”. Även på 2-öringarna 1964 finns exemplar med ”Ö” i åtsidans krona och även med märken efter svarvningspunsen i frånsidans krona. Dessa mynt är inte särdeles ovanliga.

En variant som inte tidigare observerats är 2 öre 1964 med ”Ö” i kronfodret på frånsidans krona. Den är t ex okänd i Hamrin & Hyllengrens Svensk Myntförteckning, som sedan den kom ut 1988 har varit något av en bibel för den lilla men tappra skara som samlar på varianter, variationer och felpräglingar av Bernadotte-dynastins mynt.

Den här nya varianten upptäcktes av Nässjö Myntklubbs egen notoriske variantsamlare, Göran Boström, som gått igenom ett stort antal 2-öringar 1964.

Nu är det bara för alla hugade att gå igenom sina 2-öringar från 1964 och se om fler exemplar av denna nya variant kan dyka upp!

____________________________

PS: Diskussionen om vad som egentligen ska inkluderas i begreppet ”variant” och inte lämnas här helt obeaktad.

5 öre 1964 med ”50 i kronan”

En välkänd variant i myntsamlarkretsar är 5-öringen 1964 med ”50 i kronan”. Färre känner nog till hur varianten uppkom, eller att den mer korrekta benämningen på varianten borde vara ”5Ö i kronan”.

Det var aldrig meningen att detta 50, eller 5Ö, skulle synas på mynten då de präglades. Felet uppkom vid tillverkningen av stampen (”stämpeln” med vilket myntet präglas). Vid tillverkningen av stamparna till dessa mynt användes två olika uppsättningar punsar, för att åstadkomma motiv och text. Först en gravyrpuns och sedan en svarvningspuns, försedd med tappar som skulle åstadkomma fördjupningar runt gravyren. Just denna svarvningspuns var märkt ”5Ö” (5 öre) för att den inte skulle förväxslas med sin motsvarighet till de andra valörerna.

I det här fallet råkande man slå in punsarna i fel ordning, vilket fick till följd att ”5Ö” aldrig utplånades från stampen, som det var meningen. Då stampen efter härdning är sotig upptäcktes inte heller felet vid kontroll. Ett förhållandevis stort antal mynt med denna felaktighet kom således ut i cirkulation – och så uppstod en liten ”klassiker” i myntsamlarnas universum.

Myntklubben på mässa i Huskvarna

Varje allhelgonahelg under många år har Örtugens samlarmässa arrangerats i Huskvarna Folkets Park. Och sedan många år har Myntklubben deltagit med ett bord här. Det främsta målet har naturligtvis varit att göra reklam för klubben och försöka värva nya medlemmar. Men även att köpa och sälja lite.

När årets mässa öppnade kom det ovanligt många besökare. Många kom också till Nässjö Myntklubbs bord och pratade med oss.  Uppenbarligen finns det lite mynt i många hem, ”såna där har jag hemma” var nog den mening vi hörde flest gånger under den två dagar långa mässan. Vi utförde också några värderingar. Som alla som sysslat med sådant vet handlar det ofta om att göra folk besvikna. De ”jättegamla” mynten man trodde var värda, om inte en förmögenhet, så åtminstone en hel del, visade sig i själva verket vara värda några tior.

Det var många som tog vårt informationsblad och som skulle höra av sig när de tittat på mynten de hade hemma. Hur många som sedan faktiskt återkopplar är en annan historia. Erfarenhetsmässigt inte så många.

På köp- och säljsidan var det varken riktigt bra eller riktigt dåligt. Detta är ju inte en ren myntmässa (vi var de enda som sålde mynt på mässan). Vi är heller inga mynthandlare med stort sortiment utan säljer lite dubletter och mynt som vi inte behöver i våra egna samlingar. Ett och annat objekt fann i alla fall nya ägare. Klubben gjorde också något mindre inköp.

För att sammanfatta kan man säga att det helt klart finns ett visst intresse för gamla mynt, men det är få riktiga myntsamlare som kommer till den här typen av samlarmässor. Klubben uppfyllde i alla fall det primära syftet: att synas och göra reklam för verksamheten. Och vi som satt vid bordet hade trevligt tillsammans.