Varianter på moderna mynt är inte så vanligt. Mycket beror det på den kraftigt automatiserade präglingen. Men de förekommer ändå. En sådan variant som vi nyligen blev tipsade om är att det på 2-kronan 2019 finns två olika nollor i årtalet. Rund respektive oval nolla.
Vår variantguru, Göran Boström har tittat närmare på saken och så vitt vi vet idag så förekommer ovala nollor alla år som den nya 2-kronan präglats (2016, 2019, 2020) medan runda nollor bara finns 2019. Troligen rör det sig om en stamp med denna avvikelse som varit i bruk vid just präglingen av årgång 2019. Varför denna skillnad finns vet vi inte, det har möjligen varit helt oavsiktligt.
En försiktig iakttagelse är att den runda nollan är den mindre vanliga av de två. Men någon mer exakt statistik har vi inte i nuläget. Trots allt en lite rolig variant tycker vi. Så passa på att kolla era växelmynt!
Var och hur köper man gamla mynt? Det här inlägget är tänkt att innehålla några tankar och råd till den som vill börja bygga upp en myntsamling och kanske inte har så stor erfarenhet än. Det är på intet sätt någon fullständig vägledning utan mer ett antal exempel på sådant man bör betänka och se upp med på myntmarknaden. Kanske framför allt vid köp på nätet men även i andra sammanhang där det finns möjlighet att förvärva numismatiska objekt.
Var kan man då köpa gamla mynt. Du kan naturligtvis besöka en mynthandel. De flesta som driver sådan verksamhet är seriösa aktörer och det innebär trygghet för köparen. Det finns också speciella myntauktioner och myntmässor. Även här kan man normalt känna sig tämligen trygg som köpare. Man kan också gå med i en myntklubb, något jag varmt rekommenderar (så mycket att det förtjänar ett eget inlägg). Sedan finns också Internet med ett stort utbud av mynt och det är också där många idag gör en stor del av sina inköp. Här är du mer utlämnad till ditt eget omdöme och din egen kunskap.
Vilken kanal du än väljer så gäller naturligtvis ett visst eget ansvar. Det vill säga: skaffa dig kunskap! Ingenting ger dig bättre förutsättningar än att lära dig så mycket som möjligt. Det finns egentligen ingen genväg runt detta. En generell kännedom om prisbilden kring det objekt du vill skaffa, en uppfattning om hur ett mynt ”ska se ut” för att vara köpvärt, konsten att bedöma klass/kvalité (hur slitet myntet är), upptäcka skador och defekter… allt detta är exempel på viktig grundläggande kunskap. Hur får man då sådan kunskap? Naturligtvis genom erfarenhet och vilja att lära sig. Dit når man till exempel genom att skaffa en bra myntbok, genom att samtala med andra samlare eller mynthandlare, (”i verkligheten” eller via digitala media), genom att skaffa en bra lupp/förstoringsglas att granska objekten med och framför allt genom att titta på så många mynt som möjligt. Det kan ta tid att lära sig så tålamod är en dygd. Till slut måste du lära dig att lita på dig själv och kanske också våga göra en eller annan miss på vägen. Det har vi sannolikt alla gjort någon gång nämligen.
Att handla mynt på nätet är lite av ett ämne för sig. Det finns olika möjligheter att finna mynt på nätet, den största aktören i Sverige är auktionssajten Tradera där företrädesvis privatpersoner men även en del handlare säljer. En annan möjlighet är att gå med i någon av de grupper som finns på t ex Facebook där folk säljer och köper mynt. Men det finns naturligtvis fallgropar och sådant man bör se upp med. Här är några saker att tänka på – utan några anspråk på fullständighet.
Bilder: Bilder är det viktigaste säljargumentet för den som vill sälja något på nätet. Det är också självklart av största vikt för köparen att granska bilderna noga. ”En bild säger mer än tusen ord” heter det ju, men det finns förbehåll. Det är inte ovanligt att bilderna är för dåliga för att det ska vara möjligt att granska dem ordentligt. Hur säljaren tänkte då kan man ju verkligen undra. Att köpa något baserat på dåliga bilder är ett chanstagande. Du kan få hem ett bra mynt till ett billigt pris, men du kan lika gärna sitta där med ett dåligt eller defekt mynt. Ett annat problem är när säljare mixtrar med bilderna. Det kan man göra med små medel, framför allt beroende på hur man vinklar och belyser myntet när det fotograferas. Lägger man släpljus och skuggor på bilden ökar kontrasten och får myntet att se tydligare ut. Vinklar man myntet på ett visst sätt mot ljuset så syns inte repor, fläckar och liknande. Man kan dölja att myntet är rengjort eller putsat och så vidare. Bilderna är ofta små/har dålig upplösning vilket gör det svårt att förstora och granska noga. Det bästa är då att välja säljare som tar så bra och ärliga bilder som möjligt, även om det kan vara lättare sagt än gjort för den som inte har så stor erfarenhet.
Beskrivning: Beskrivningar är också viktiga, om de är ärliga och har något relevant att tillföra. Ofta är den enda beskrivning man får rubriken som talar om vad som saluförs (t ex ”1 krona 1898”, ”5 öre 1927”) och kommentaren ”se bilder”. Här tillför inte beskrivningen något utan lämnar allt ansvar till säljaren. Är bilderna bra går det väl an, men är bilderna dåliga eller mixtrade med (se ovan) så kan det vara nog så svårt att bilda sig en uppfattning.
Beskrivningar med ”överord”: motsatsen till en närmast obefintlig beskrivning är en beskrivning med ”överord”. Säljaren vill gärna hitta säljargument, men ibland går det till överdrift. ”Raritet”, ”mycket svårt/ovanligt”, ”åtråvärt samlarobjekt”, ”toppskick”, ”otroligt fint” och så vidare är exempel på sådana överord. Sådana argument fungerar ofta, priset på ett mynt beskrivet med överord blir ofta högre än det annars skulle bli. Din uppgift som köpare är alltså att genomskåda detta. Ett mynt blir inte bättre än det är för att det beskrivs med överord. Är det en raritet eller ett toppobjekt? Lär dig så mycket du kan, konsultera värderingskataloger, tala med andra samlare, sök information på nätet och bilda dig en egen uppfattning baserad på fakta!
Defekter på mynt och i beskrivningar: en seriös säljare anger alltid om ett mynt har defekter och skador i beskrivningen. Men avsaknaden av sådan beskrivning betyder inte att det inte finns några fel. Man måste alltid granska bilderna om dessa medger granskning. Brister på ett mynt kan uppkomma genom cirkulation och ovarsamt hanterande (repor, hack och andra märken eller smuts och fläckar), vid prägling (trasig stamp, dåligt myntämne, dålig prägling med mera), eller för att man t ex någon gång gjort om ett mynt till smycke och sedan har någon annan försökt återställa det. Detta lämnar mer eller mindre tydliga märken på myntet. Man kan också ha försökt förbättra ett mynt genom att rengöra det ovarsamt eller i värsta fall putsa det. Ett mynt med defekter eller spår av åverkan kan fortfarande vara samlarvärt. Men dess värde är alltid lägre en ett orört mynt. Se upp med försök att dölja brister!
Klass/skick/kvalité hur pass slitet ett mynt är spelar stor roll för dess värde. Detta brukar bedömas efter en viss skala, den vanligaste med beteckningarna 0, 01, 1+, 1 och 1? där 0 är ett närmast perfekt och orört mynt medan 1? är ett ganska hårt slitet mynt. Sedan finns många mynt som hamnar någonstans emellan dessa grader och kan kallas sådant som ”god 1+”, ”nära 01”, ”1/1+” med mera. Det skalan utvisar är graden av slitage. Har ett mynt defekter bör detta anges som en kommentar. ”1+ med repor” t ex. Men alla gör inte lika dant, en del bakar in defekter i klassen och drar ner den ett steg, men beskrivningen blir då otydligare. Att lära sig allt detta gör man inte över en natt. Men det gäller ändå att försöka. Det pågår också arbete med en bok som ska hjälpa samlare att skilja på de olika klasserna så kanske blir det lättare för framtida samlare. När klass anges vid försäljning är detta en hjälp för köparen – förutsatt att säljaren kan sina saker och inte försöker luras. Åter igen: bilda dig din egen uppfattning!
Putsade mynt detta ingår i defekter. Men då man ofta ser putsade mynt säljas för ganska höga priser på t ex Tradera tycker jag att detta förtjänar en egen punkt. Ett mynt som är blankt och glänser är inte värt mer än ett som inte gör det! Att putsa mynt är att förstöra dem och deras värde sjunker drastiskt. Var uppmärksam och undvik köp.
Vad är det värt? hur vet man vad som är rimligt pris för ett mynt? Som allt annat på marknaden styrs mynt av tillgång och efterfrågan. Men det är inte fullt så enkelt heller. Det finns värderingskataloger man kan titta i. Dessa ger dig ett riktvärde. Avviker priset påtagligt från ”katalogvärde” kan man misstänka att det är dyrt/billigt. Men är samma typ av mynt i likvärdig klass ofta dyrare eller billigare än katalogvärde så kanske det är katalogen som behöver uppdateras. Ett annat sätt att skaffa sig en uppfattning om mynts värde är att titta på tidigare försäljningspriser. Men man kan då inte bara titta på en försäljning (om det inte är ett mycket sällsynt mynt) utan man måste titta på flera. Ett mynt kan bli dyrt vid ett tillfälle för att två personer som gärna vill ha det driver upp priset långt över det ”normala”. Det kan också bli billigt vid ett tillfälle för att samlarna missat det eller av någon annan anledning. Att se upp med vid köp är säljare som sätter kraftiga överpriser för att luras eller på grund av okunskap. Men också om det uppstår ”budkrig” om ett mynt. Då kan priset rusa i höjden och det är bättre att avstå och vänta på nästa. Slutligen förekommer så kallad budtrissning. Det vill säga säljaren har någon som medvetet hjälper denne att trissar upp priset.
Jag hoppas att denna lilla och säkert inkompletta genomgång varit till någon hjälp. Ska man sammanfatta det hela så är de bästa råden att skaffa sig kunskap och erfarenhet och att våga ha en egen uppfattning. Men man ska inte låta sig nedslås av tillfälliga motgångar. Lycka till där ute!
1927 avträdde Karl-August Wallroth posten som myntmästare vid myntverket i Stockholm och ersattes av Alf Grabe. Följaktligen ändrades också myntmästarmärket på mynten från W till G. Men har ni någonsin studerat myntmästarmärket G närmare? Det är det nog inte så många som har, inte jag i alla fall.
En som gjort det var däremot Harry Eriksson. Han kom då fram till att myntmästarmärket G nästan alltid är inpunsat ovanpå ett W. På 2-kronorna 1928-1940 syns denna överpunsning alltid i någon form, i alla fall på det statistiska underlag som Eriksson hade tillgång till – omkring 300 2-kronor. På 1-kronorna syns det inte alltid och då mindre tydligt. Om detta skrev Eriksson en artikel i tidskriften Skandinaviska Myntmagasinet nr 6 år 1987.
Resterna av W – om det nu verkligen är ett W som man ser rester av – syns på 2-kronorna dels som en utbuktning upptill till vänster på G:ets böj och dels som ett streck i bokstavens öppning. Det vanligaste är att båda syns men tydligheten kan variera en hel del. På en del syns bara utbuktningen men inte strecket i öppningen. Och på 1935 och 1936 förekommer ett lite fylligare streck i öppningen som är avdelat av ett kort vågrätt streck. Det syns ofta otydligt och bara i stark förstoring på 1935 men tydligare 1936.
På 1-kronorna är överpunsningen inte lika tydlig. Det är bara det sneda strecket G:s öppning som man ibland kan se och då inte så tydligt som på 2-kronorna. Hur det ser ut på mynt av lägre valörer var Eriksson mer osäker på, så det får vara osagt.
När jag själv tittade på mina mynt så kunde i princip Erikssons iakttagelser vad gäller 2-kronorna verifieras medan det var svårare att se på 1-kronorna. Men då skriver Eriksson också att han studerat mynten i mikroskop medan jag bara studerat dem med lupp.
Sedan Erikssons artikel verkar denna företeelse helt ha glömts bort. Jag hade aldrig hört talas om den innan jag råkade bläddra i sagda tidning och då har jag ändå samlat mynt i över 30 år. Inte heller finns det omnämnt i någon litteratur som jag kunnat finna. Så kanske det är på tiden att åter kasta lite ljus över dessa överpunsade G. Även om det måhända inte kan betraktas som mer än en numismatisk kuriositet så är det ändå en lite rolig sådan!
Det har varit många inlägg om kopparmynt och varianter av dessa i vår blogg. Det finns flera anledningar till detta. Kopparmynt är ofta relativt billiga i inköp och det är därför inte så betungande att skapa ett tillräckligt stort referensmaterial för att kunna utföra en någorlunda hållbar studie. En annan anledning är att det ofta är svårt att hitta mer ingående information om de mer förbisedda lägre valörerna av kopparmynt. Att skriva om dem fyller således förhoppningsvis lite av ett kunskapsmässigt tomrum. Även detta inlägg kommer att handla om kopparmynt.
Gustav IV Adolfs kopparmynt finns numera utförligt beskrivna av Lennart Castenhag på hemsidan sonesgarden.se. Det finns därför ingen anledning att här upprepa detta arbete. Däremot ska vi kika lite närmare på en mycket avgränsad del av detta ämne, nämligen Gustav IV Adolfs halvskillingar av koppar med årtalet 1809. Anledningen till detta är att det verkar råda viss förvirring kring de olika varianterna från detta år. Något som bland annat kunnat iakttagas på auktionssajter där 1809:or av vanliga varianter gått för orimligt höga priser just för att man inte förstått hur dessa varianter ska skiljas åt. Detta är till stor del Tonkins ”fel”, då beskrivningen i standardkatalogen Myntboken är minst sagt rörig.
Halvskillingar präglades under Gustav IV Adolfs regering i både Stockholm och Avesta. 1809 präglades kopparmynt dock enbart i Avesta och det är således Avesta-präglingarna det handlar om här. I Myntboken (jag använder här senaste upplagan, 2020) delas halvskillingarna från Avesta upp i tre varianter baserat på åtsidornas utseende. Dessa kallas åtsida A, B och C. A-åtsidan kännetecknas av ett litet IV i monogrammet och förekommer endast 1802 och 1803. På A-åtsidan finner vi enligt Tonkin även en ”hög krona”. B-åtsidan kännetecknas av ett stort IV i monogrammet, enligt Tonkin. Detta förekommer 1803-1809 (1803 finns alltså både stort och litet IV). C-åtsidan slutligen, kännetecknas av en ”låg krona”. 1809 förekommer dessutom variationen med rakt eller snett ställd 9 i årtalet, men detta har ingen påverkan på värdet, dvs de är lika vanligt med rak som sned 9.
Beskrivningen enligt Tonkin är inte felaktig men den är lätt att missförstå. 1809 finns således två huvudvarianter, åtsidorna B och C, där B är ovanlig och C är vanlig. Försöker vi läsa Tonkins beskrivning så har åtsida B ett stort IV och åtsida C en låg krona. Hög krona däremot verkar bara finnas 1802 och 1803, dvs på A-åtsidan. Det är här det blir fel. Följande är det som gäller:
– Stort IV introduceras 1803 och det är sedan allenarådande. Det hjälper oss således inte att skilja på varinaterna 1809. Både B-åtsidan och C-åtsidan har stort IV.
– Hög krona förekommer under alla år, 1802-1809. Det är dessutom samma krona som finns på minnesmyntet i koppar som präglades till minne av kungens besök i Avesta den 9 juli 1794. Castenhag kallar därför denna krona för ”1794 års krona”. Denna i sin tur skapades med samma punsar som använts på Gustav III 1 öre SM 1778. Hög krona eller 1794 års krona användes alla år från 1802 och en bit in på året 1809. Sedan introducerades en ny krona, med Castenhags terminologi ”1809 års krona” som således motsvarar Tonkins C-åtsida med låg krona. Skillnaden mellan B-åtsidan och C-åtsidan är med andra ord åtsidans kronor och ingenting annat! B-åtsidan 1809 är sällsynt. C-åtsidan som bara finns 1809 är vanlig.
Hur skiljer man då dessa kronor åt? De pyttesmå suddiga bilderna i Tonkin är inte till mycket hjälp. Att försöka se om kronan är ”hög” eller ”låg” är mer eller mindre omöjligt. Enklast är i stället att titta på kronbågen i mitten av kronan. Bladornamentet eller blomman i mitten på den höga kronan (eller 1794 års krona) är större och flikigare. Samma blomma på den låga kronan (1809 års krona) är mindre och påtagligt enklare i utförandet. Se bilder!
Till vänster hög krona / 1794 års krona och till höger låg krona / 1809 års krona. Notera skillnaden på blomman i mitten.
– 1809 års halvskilling med rak eller sned 9 är lika vanliga. Denna variation finns på såväl de med B-åtsida som de med C-åtsida.
En ytterligare variation 1809 är att den mittersta stenen i kronringen kan vara antingen rombisk eller rund. Den runda är ovanligare men hur ovanlig är inte känt.
1809 års krona med rund mittsten i kronringen
Det kan också noteras att monogrammets G finns med och utan ”hake”. Detta nämns också av Tonkin. I princip alla år finns båda varianterna. När det gäller just 1809 så har de med 1794 års krona enligt Castenhag alltid G utan hake och de med 1809 års krona alltid G med hake.
Om du någon gång kommit i kontakt med ett äldre svenskt kopparmynt är sannolikheten stor att detta på ena sidan har två korslagda pilar. Det är Dalarnas vapen och en symbol för att kopparen var hämtad från Falu koppargruva – ”Sveriges skattkista”.
Myntet du håller i din hand kan är då troligen antingen ett skilling-mynt från 1800-talet eller en 1- eller 2-öring från 1700-talet. Här ska vi ägna några korta rader åt de senare. Mynt från 1700-talet, hisnande gamla för den som inte är van vid gamla mynt. I själva verket är de mycket vanliga och utgör vardagsmat för myntsamlaren. Det kan också vara på sin plats att genast klargöra att dessa mynt i normalfallet inte är speciellt värdefulla. Man kan köpa sådana mynt i normalskick för några tior. Är de mycket välbevarade eller utgör någon speciell och eftersökt variant är prisbilden dock en helt annan.
1 och 2 öre SM (SM = SilverMynt, markerar att man räknade i silvermynträkning) är alltså 1700-talets vanligaste svenska mynt. Ettöringarna kallades av sin samtid i vardagligt tal för slantar eller enkla slantar. Tvåöringen blev följaktligen en dubbel slant. De präglades vid myntverket i Avesta, med ett undantag för år 1737 då det även präglades en mindre upplaga 1 öre SM i Stockholm. Mynten präglades i ett så kallat släggverk, en för sin tid effektiv anordning. En nackdel var dock att det var lätt hänt att stamparna studsade, vilket resulterade i dubbelpräglingar. En annan nackdel var att stamparna ganska snabbt blev slitna eller att slaget träffade lite ojämnt så att mynten blev mer eller mindre svagpräglade (dvs en större eller mindre del av myntets prägling blev otydlig).
Slantar och dubbla slantar präglades mellan åren 1730-1778, eller under Fredrik I, Adolf Fredriks och Gustav III regeringsperioder. Under Gustav III tid präglades emellertid 1-ringarna bara 1778 och 2-öringarna 1777. Så led det sena 1700-talet också av en markant brist på skiljemynt.
Slantar (1 öre SM) började präglas 1730 medan präglingen av dubbla slantar (2 öre SM) kom igång först 1743. Slantarna visar på åtsidan (myntets framsida) respektive kungs krönta monogram, omgivet av tre kronor. På frånsidan (baksidan) finns som nämnts de korslagda pilarna. I övre pilvinkeln finns en krona, i vänster och höger pilvinkel valören I. ÖR. S. M. och i nedre pilvinkeln årtalet (se bilden som inleder inlägget och som visar ett exemplar från Fredrik I tid, med årtalet 1741).
2 öre SM har på åtsidan ett krönt riksvapen med ett stående lejon och tre snedställda linjer (strömmar på myntspråk) bakom, omgivet av tre kronor. En inskription omger motivet. Den består av ordens begynnelsebokstäver och inleds med respektive regents namn, därefter ser den alltid lika dan ut som på exemplet ovan – en dubbel slant från Adolf Fredriks tid, år 1759. A. F. S. G. V. R utläses Adophus Fridericus Svecorum Gothorum Vandalorumque Rex och betyder i översättning Adolf Fredrik Sveriges, Götars och Venders konung. Frånsidan ser i princip lika dan ut som på 1 öre SM, naturligtvis med undantag av att valören.
Förutom dessa generella drag finns ett antal varianter av olika slag, dels beroende på att man ändrat myntens design då och då, dels på grund av misstag som gjorts i samband med graveringen av stamparna. Men det är en annan historia som får anstå till en annan gång.
I tidigare inlägg skrev vi om Christopher Normans klumpigt graverade skilling-mynt från Karl XIV Johans tid. Men underligheterna på mynten i skilling-serierna upphörde inte bara för att Norman-släkten lämnade gravörsyrket bakom sig.
Mynt med valören 1/6 skilling präglades i Avesta åren 1830 och 1831 (sedan introducerades mynt med ett helt nytt utseende). Studerar man dessa småmynt lite närmare så kan man hitta flera varianter. Vid något tillfälle verkar gravören ha slarvat bort sin L-puns. Han löste detta genom att ta en I-puns och sedan handgravera det horisontella strecket på L:en. Men på en stamp glömde han bort detta extra moment. Resultatet blev att på vissa mynt lyder kungens valspråk FOIKETS KÄRIEK MIN BEIÖNING i stället för FOLKETS KÄRLEK MIN BELÖNING som det skulle vara. Ja så kan det gå…
En annan skillnad mellan mynten är att de har olika kronor över monogrammet. De med riktiga L har en krona som i kronringen har fem rombiska och fyra runda stenar (eller rutor och punkter om man så vill). Mynten där L är I eller påbyggt I har en krona med bara de fem rombiska stenarna (rutorna). De senare har dessutom ett trubbigt V i monogrammets XIV medan de förra har ett spetsigt dito.
Iakttagelserna så här långt kan sammanfattas enligt följande tabell:
År
Krontyp
Monogram
Övrigt
1830
5 rutor 4 punkter
V med spetsig bas
1830
5 rutor
V med bred bas
Åts L är I
1830
5 rutor
V med bred bas
Åts L är påbyggda I
1831
5 rutor
V med bred bas
Åts L är påbyggda I
Tittar man i standardkatalogen över svenska mynt, Tonkins ”Myntboken”, så listas inte ovanstående varianter där. Men däremot en variant där ordet SKILLING har blivit SKIIING. Åter igen verkar gravören haft problem med L och I-punsarna, men det är inte samma punsar som på åtsidan då bokstäverna i SKILLING är större. Tyvärr har jag aldrig sett denna variant i verkligheten. I det mer avancerade verket Svensk Myntförteckning av Hamrin & Hyllengren tas varianten inte upp, vilket kan tyda på att det inte rör sig om en riktig variant utan t ex en svagprägling.
Kanske ett par ord slutligen behöver förtydligas:
Puns = en ”stämpel” med detaljer så som bokstäver, siffror, bilder eller delar av bilder med vilka motivet på stampen byggdes upp i negativ (i stället för att gravera allt för hand).
Stamp = ”stämpelarna” med vilka myntet präglades.
Åtsida och frånsida = fram- och baksida. Åtsida är den sida på myntet där man finner uppgifter om myntherren, normalt regentens namn eller symbol.
Allt sedan 1600-talet och fram till nedläggningen 1832 präglades merparten av de svenska kopparmynten vid myntverket i Avesta. Vid detta myntverk var under nästan ett halvt sekel tre generationer av en släkt Norman verksamma som myntgravörer. Det började med kronogjutaren Carl Norman (1729-1798), som 1777 tillträdde tjänsten som gravör. Året därpå fick han sonen Carl Erik Norman som medhjälpare. 1790 avgick Carl på grund av ålderdom och sonen efterträdde honom då som chefsgravör. Dessvärre gick Carl Erik och drunknade i Dalälven en aprildag år 1808 och hans bror Christopher Norman (1753-1827) fick hoppa in med hjälp av sin son Carl Gustaf Norman.
Carl Gustaf Norman föddes i Avesta 7 augusti 1783. 1809 gifte han sig med Anna Liljeblad och de fick fyra barn, varav tre överlevde fadern. Någon gång under år 1822 insjuknade Carl Gustaf emellertid i lungsot (tuberkulos) och dog den 9 juni 1823, ännu ej 40 år fyllda. Den nu 70-årige fadern Christopher Norman fick hastigt och lustigt rycka in som vikarierande myntgravör. Besvärad av dålig syn och ostadig hand som han var blev hans alster därefter. Säkert var det inte så lustigt på den tiden då det begav sig. Men för en sentida myntsamlare erbjuder Christopher Normans sneda och vinda stampar en uppsättning intressanta mynt att studera.
Christopher Norman hann med att gravera flera stampar till 1/2 skillingar 1822 och 1824 samt 1/4-skillingar 1824 innan man efter hård kritik av de usla mynten från och med slutet av 1824 började beställa nya stampar från Stockholm, graverade av Mauritz Frumerie.
Carl Gustaf Norman han med att tillverka minst en uppsättning stampar till 1/2-skillingarna 1822. Sedan tog fadern över men tillverkade detta år troloigen bara stampar till åtsidan, vilka kombinerades med Carl Gustafs frånsidesstampar. På Christopher Normans åtsidesstampar finns flera egenheter: på vissa stampar användes en gammal puns från tillverkningen av Karl XIII:s halvskillingar för att slå in kronan över monogrammet. Det resulterade i en större krona än normalt (se övre bilden). På en annan stamp råkade alla L och S bli bakvända och på ytterligare en glömde man sätta prickar över Ä och Ö. Till 1824 års 1/2 och 1/4-skillingar färdigställde Christopher Norman stampar till både åtsidor och frånsidor. Dessa kännetecknas av mycket ojämnt och klumpigt inpunsade bokstäver, siffror och andra detaljer. 1824 finns även 1/4-skillingar med Mauritz Frumeries stil, vilka alltså kommer från de första stamparna som beställdes från Stockholm. Det existerar även en ”hybridvariant” där man har använt Frumeries åtsida i kombination med Normans frånsida.
Inlägget gör inga anspråk på fullständighet. Och det finns säkert mer att upptäcka för den som känner sig hugad att närstudera periodens kopparmynt. Rent allmänt är skillingmynten ofta ganska underskattade men å andra sidan därmed inte så kostsamma i inköp – om man inte måste ha toppkvalitet förstås. God jaktlycka!
Källor:
Svensk Myntförteckning, del 1 (1988) av C. Hamrin & L. Hyllengren
Alla som tittat i en vanlig värderingskatalog över svenska mynt, med all sannolikhet Tonkins ”Myntboken” som utkommer varje år, har säkert noterat den uppsjö av mer eller mindre begripliga varianter av samma mynttyp som där förekommer. Det är något som ibland sätter myror i huvudet även på erfarna samlare. Svårbegripliga mycket korta beskrivningar och otydliga eller obefintliga illustrationer gör inte saken bättre.
En sådan variant som jag själv länge grubblade över är ”hög” respektive ”låg” krona på Adolf Fredriks slantar – dvs 1 öre S M (silvermynt) i koppar. Dessa präglades i Avesta mellan åren 1751-1768, dock inte alla år. I sin samtid gick de under benämningen slant (2 öre S M kallades dubbel slant). Försöker man titta i litteraturen eller googla sig fram till skillnaden på ”hög” och ”låg” krona så inser man snart att det är nästan omöjligt att hitta någon tydlig förklaring. Här ska nu förhoppningsvis någon bot rådas på detta missförhållande.
Kronan det handlar om är kungakrona över Adolf Fredriks monogram (Ett sammansatt AF). Bilderna visar den höga kronan till vänster och den låga till höger. Skillnaden är att den höga krona (som är just lite högre) känns lättast igen på den lite ”bulligare” formen. Den låga kronan är något ”plattare” eller mer utdragen. (Det finns även andra skillnader på just de här avbildade kronorna, t ex olika form på stenarna i kronringen. Men det är ingen generell skillnad mellan hög och låg krona och ska i sammanhanget bortses ifrån). Båda de här avbildade mynten är för övrigt från år 1759.
Några av de vanligaste lite äldre svenska mynt man kan stöta på är de myntpolletter som gavs ut av Riksgäldskontoret mellan åren 1799-1802, vanligen kallade Riksgäldspolletter. Som namnet antyder är det inte fråga om ett regelrätt mynt. Polletter kan enkelt beskrivas som ett ”myntsubstitut”. De kunde fungera som betalning för en vara eller tjänst, eller som ett kvitto på erlagd betalning eller leverans. Riksgäldspolletterna intar här en mellanställning. De fungerade i allt väsentligt som vanliga mynt, men var inte utgivna av den normala myntherren, dvs kungen / staten.
Under stora delar av 1700-talet rådde det brist på skiljemynt i Sverige, men aldrig så påtagligt som i slutet av sagda sekel. Under Gustav III och början av Gustav IV Adolfs regeringar präglades sparsamt med mynt i småvalörer, och mellan 1779-1799 präglades inga skiljemynt i koppar över huvud taget. 20 år av eftersatt myntprägling skapade naturligtvis problem.
För att råda bot på skiljemyntbristen började Riksgäldsfullmäktige 1798 att diskutera utgivandet av polletter. Efter att diskussionerna gått fram och tillbaka lämnade man slutligen på hösten 1798 ett förslag till kungen om att Riksgäldskontoret skulle åta sig utgivandet av myntpolletter enligt det utseende de sedermera skulle få. I övrigt var de polletter som under 1700-talet utgivits av Kopparbergs bergslag förebild. Polletter skulle ges ut i valörerna 1/2 och 1/4 skilling. De skulle tas emot såväl i kronans uppbörd som enskilt. Men ingen skulle vara tvungen att ta emot mer än 11 skilling 9 rundstycken åt gången i form av Riksgäldspolletter.
Kungl majt. beviljade nådigt förslaget och gav tillstånd för prägling vid myntverket i Avesta, till dess staten själva kunde ge ut reguljära skiljemynt. Det skulle präglas polletter till ett värde av 50 000 riksdaler. Denna nya ordning kungjordes offentligt under september-oktober 1799. Polletterna präglades fram till 1802 då reguljära skilling-mynt började ges ut.
Stampar till polletterna tillverkades av flera gravörer. ”Medalilleuren Wikman”, inkom i december 1799 med räkning för fem par stampar (”koppar pollett stantzar”) samt ny gravyr ”å ett par söndriga”. I samma månad begärde gravören Norman att få tillverka stampar till priset av 12 riksdaler paret. Detta befanns vara ett lindrigare pris än Wikmans varför Normans begäran beviljades. I augusti – december 1801 fick Carl Erik Norman betalt för av honom inlevererade stampar.
Finns det då något av intresse att notera vid en närmare studier av Riksgäldspolletterna? Vid första påseendet förefaller de vara identiska. Några egentliga varianter verkar det heller inte finnas, om man med variant avser en medveten ändring av designen. Däremot finns en uppsjö av mer eller mindre tydliga variationer. Och det kan ha sitt intresse, i vart fall för mer ”knappologiskt” lagda personer. Något av tillverkningsprocessen torde avspegla sig i dessa variationer. Naturligtvis så till vida att de representerar olika uppsättningar av stampar. Dessa uppträder ibland i olika kombinationer, t ex samma åtsidesstamp men olika frånsidesstampar. Kanske kan även närvaron av olika gravörer avläsas, t ex i form av olika typsnitt på bokstäverna (tjockare och rakare bokstäver eller tunnare och aningen kurvigare bokstäver kan ibland iakttas).
Där till kommer misstag eller ändringar och lagningar av stamparna. Här kan nämnas ompunsningar eller felställda bokstäver / siffror (t ex har jag sett ett exemplar av 1/2-skillingen 1801 med sista årtalssiffran betydligt lägre placerad än övriga siffror).
Jag har studerat ca 40 polletter totalt. Utifrån det går det inte att dra några entydiga slutsatser. En mer fördjupad studie av ett större antal skulle kanske kunna bidra med verklig kunskap. Nedan några bildexempel. Det finns många fler.
Källor:
Den svenska mynthistorien. Frihetstiden och den Gustavianska perioden 1719-1818 (2007).
SNT – Svensk Numismatisk Tidskrift 1997:3. Riksgäldskontorets polletter – diskussioner och beslut 1798-1799. Av Ian Wiséhn.
Olika typsnitt på siffror och bokstäver på 1/2 skilling riksgälds 1799
1/4 skilling riksgälds 1799. Notera de kortare respektive längre 9:orna. Tjockare och tunnare bokstäver och valörsiffror.
1/4 skilling riksgäldspollett 1800, med ompunsat O i CONTORS.
1/2 skilling 1801. Ojämnt ställda bokstäver i SKILLING.
I senaste inlägget skrev jag lite om den klassiska varianten 5 öre 1964 med ”5 Ö i kronan”. Även på 2-öringarna 1964 finns exemplar med ”Ö” i åtsidans krona och även med märken efter svarvningspunsen i frånsidans krona. Dessa mynt är inte särdeles ovanliga.
En variant som inte tidigare observerats är 2 öre 1964 med ”Ö” i kronringen på frånsidans krona. Den är t ex okänd i Hamrin & Hyllengrens Svensk Myntförteckning, som sedan den kom ut 1988 har varit något av en bibel för den lilla men tappra skara som samlar på varianter, variationer och felpräglingar av Bernadotte-dynastins mynt. Den saknas även i Hamrins 2019 utgivna Mynten i Sverige.
Den här nya varianten upptäcktes av Nässjö Myntklubbs egen notoriske variantsamlare, Göran Boström, som gått igenom ett stort antal 2-öringar 1964.
Nu är det bara för alla hugade att gå igenom sina 2-öringar från 1964 och se om fler exemplar av denna nya variant kan dyka upp!
____________________________
PS: Diskussionen om vad som egentligen ska inkluderas i begreppet ”variant” och inte lämnas här helt obeaktad.
Nmynt - Bloggen! 